So give me something to believe
Alltså herregud vad min vilja går upp och ner. I förmiddags kändes det som att jag var världens sämsta på att sjunga och att jag aldrig skulle komma in på nån sånglinje, dessutom visste jag inte heller om jag ville. Jag menar tänk om det är typ världens sämsta val och jag endar upp som en liten sorlig tjej på ica som inte var tillräckligt bra för att bli sångerska och som hade för dålig utbildning för att kunna plugga vidare. Och nu när jag har varit på kulturamas öppet hus så är jag plötsligt jättepepp. Kan min hjärna sluta jävlas med mig, det skulle göra livet lite lättare just nu faktiskt!
Imorn fyller jag år, ja det finns väl inte så mycket att säga om saken. Jag får fortfarande inte flytta hemifrån, supa skallen av mig på nån krog eller liknande. Men det känns det som att jag klarar mig utan ändå, PLUS att jag får presenter vilket är nice!
Nu tycker jag att staffan kan komma hit så att jag slipper känna press på att plugga...
